måndag 28 april
Efter sjösättning och mastning så har vi haft lite vatten i kölsvinet. Inte så konstigt då det regnat av och till och det alltid kommer in lite genom masten. Lite mer nu än förr då det tidigare var tätat i höjd med däcksringen där kablarna går.
Vi torkade och städade i det nymålade kölsvinet så det var snustorrt. Nästa dag lite vatten igen. ”Har det regnat i natt”? Det var lite vatten vid mastfoten men inte på översidan utan i underkant. OK, vatten kan ju krypa in i alla skrymslen och vrår och jag lade ingen sikaflex under mastfoten när jag återmonterade den.
Nu började jag misstänka läckage vid den ena bulten som mastfoten är skruvad med. Gängorna vid mastfoten var skadade och skruvarna snurrade. Det var ursprungligen bara gängade i plasten. Jag satte därför under vintern i helicoil-gängor. Borrade 9mm och gängade M10. Satte därefter helicoilgängan M10/M8 med epoxi. Den ena gängan misslyckades, höger fram, och jag fick göra om den. Jag borrade då lite djupare för att få hylsan att sitta. Hålet var kanske 10-15mm djupt och jag borrade 8mm till. Totalt ca 23mm. Men så tunn kan väl inte botten vara?
Jag gängade ur skruven och mycket riktigt kom det lite, lite vatten upp i skruvhålet. Märkligt? Inte kan jag ha borrat igenom skrovet tidigare?
Vi fick låna lite ”TEC-7” tätningsmedel av en seglarkompis. Den skall härda under vatten. Vi tog ur skruven och fyllde hålet med Tec-7 och satte försiktigt tillbaks skruven. Lite tätningsmedel trängde ut i underkant på mastfoten och lite vid skruvskallen. Nu vart det tätt!
Detta kändes lite som en nödlösning och jag gick och grunnade på hur detta kunde hänga ihop. Det var i alla fall tätt och inget mer vatten kom in.
Vår kompis som kör traktor och vagn på varvet tyckte att vi skulle ta upp båten och fylla hålet med epoxi. Vi erbjöds att ta upp på söndagen och få stå på vagnen till tisdag kväll.
söndag 4 maj
Sagt och gjort. Under söndagen så flyttade vi masten i mastfotsbelagaet för att komma åt skruven som var orsak till läckan. Planen var ju att fylla hålet med epoxi och på så sätt få stopp på läckan. Vi slackade helt på riggen och lyfte därefter masten med vantskruvarna under däck. En lina i mastfoten gjorde att vi kunde flytta mastfoten kontrollerat bakåt och därefter sänka ner masten några hack akterut.
Amerona togs upp på söndag kväll och det var med spänning jag kollade botten då skrovet kom ur vattnet. ”Men hjälp”! ”Min lagning har ju släppt”! Katastrof… När båten stod stadigt med kölen lätt vilande på några plankor och väl stöttad av vagnens stöd så kunde vi undersöka detta noggrannare. Jo, kolfibern jag lagat med hade släppt i kanten och det gick att få in en kniv i springan.
Nu kom spekulationerna igång av den samlade åskådarskaran. ”Dålig vidhäftning”, ”För kallt då du lagade”, ”Använd inte epoxi”, ”Du har spänt riggen alldeles för hårt” etc.
Jag insåg direkt att denna lagning måste göras om oavsett orsaken. Ewa fick åka hem och hämta några slipmaskiner medan jag funderade över den egentliga orsaken till både läckan och den trasiga lagningen.
Med två rejäla vinkelslipar började jag slipa bort all kolfiber där den släppt. Det var stark vind vilket var bra för att allt slipdamm blåste undan. Efter lite slipande så tittade skruven och helicoilen fram. Det kan inte vara möjligt att botten är så tunn under mastfoten! Men det var den. Vi räknade senare ut att det var ungefär 25mm EFTER att jag slipad. Så kanske 33-35mm tjockt. Är det tillräckligt under mastfoten på en 35-fotare?
När jag slipat klart hade vi en yta som var ca 60×33 cm. Bredare än tidigare. Vi bestämde att inte göra något mer på söndagskvällen utan tänka igenom detta till måndag morgon.
måndag
Natten hade varit orolig då jag funderade på vad som gått fel. Helt klart hade jag borrat lite för djupt. Helt klart var botten tunnare än jag kunnat tro. Troligen var mitt val att laga med kolfiber helt idiotiskt. Epoxi är jag fortfarande övertygad om är rätt. Eller möjligen vinylester.
Kunde det vara så att när jag spände riggen så flexade skrovet lite grann men inte lagningen med kolfiber som i stället släppte. Inte bra att blanda olika material i detta fall.
Jag införskaffade lite West Epoxi med den snabba härdaren 205 som klarar temperaturer ner till 5º. 5 m glasfiberväv 300g plus lite 600g som jag hade i förrådet.
Vi hade även med en infravärme för att moderera värmen ifall det skulle bli för kallt. Innan vi startade så rensade vi det hål som gått igenom.
Tyvärr inga bilder under plastningen men vi lade på mellan 25-30 lager. Först den lite grövre 600g mattan och därefter 300g matta i olika storlekar. Det var för kladdigt att också hantera en kamera.
När allt var plastat hade det precis gått åt 1,2kg epoxi som förpackningen innehöll. Jag tog den sista slatten och blandade med Collodial Silica och glasfiber flock. Fyllde en spritspåse och applicerade inifrån i hålet. När hålet sakta fyllts med blandningen så tryckte jag försiktigt ner en skruv. Nu kortare än tidigare. Vi får se i framtiden om den går att gänga bort. Allra sist rollade vi på ett lager Peel Ply matta för att få en bra yta som inte behövde efterbehandlas. Planen var nu att efter härdning till tisdagen kunna måla lite VC-Tar. Efter alla lager så vart det en liten ”bulle” i botten som nu inte riktigt har originalformen. Detta kommer att kosmetiskt snyggas till under nästa vinter. Med termisk värme höll plastningen ca 30º. Efter som det väntades 5º under natten så placerades infravärmen på marken under båten och gav faktiskt ett litet tillskott av värme.
tisdag
Det var med spänning som vi kom till varvet på tisdag förmiddag. Det verkade som att plastningen härdat ok ock Peel Ply;en gick att dra bort
Det såg helt ok ut och kändes solitt. Jag blandade lite VC-Tar och strök ett lager. Efter 4 timmar strök jag ett andra lager. Med infravärmen på lagom höjd gick det att hålla ca 30º under några timmar. Färgen var nog inte helt härdad då vi sjösatte vid 16-tiden. Men vi hade inget val. I kväll fortsätter sjösättningarna och vagn och ramp behövdes till andra båtar.
Enligt manualen för West System så har det härdat till 90% hållfasthet efter första dygnet och sedan härdare det till full styrka efter några dygn. Vid 20º C. Nu var det ju bara 10ºC i vattnet så vi avvaktade några dagar med att spänna riggen och belasta mastfoten. Mastfoten kunde nu flyttas till baks till rätt ”hack” där den brukar stå.
Vi gjorde efter en vecka en segling på ett väldigt blåsigt Mälaren. Oron gnagde i bakhuvudet. ”Är lagningen ok”.
En seglarkompis hade varit på Linjettvarvet under öppet hus i början på maj. Han pratade med konstruktören Mats som han känner sedan tidigare. Han berättade om mina bekymmer och Mats tyckte naturligtvis att det var tråkig när någon ägare till Linjett har problem. Mats hade ändå en del konstruktiva förslag till hur man kan göra lagning ännu bättre med en del förstärkningar inombords. En del går inte att genomföra förrän masten är av och mastfoten kan demonteras. Men en sak skulle kunna gå att göra. En tvärgående balk bakom mastfoten. För att addera lite extra styrka.
Så jag valde att göra ytterligare en plastning.
Först renslipades området bakom mastfoten. Inte så dammigt om man använder en bandfil och assisterar med dammsugaren. Sedan passade jag till en bit divinycell.
Divinycellen limmades med förtjockad epoxi och en hålkäl gjordes mellan alla kanter och botten. Detta för att i nästa skede lättare kunna få glasfiberväven att följa ytorna.
Efter en natts härdning så rundades de övre kanterna och därefter började jag lägga glasfiberväv över hela biten och ner över anslutande ytor. Det var svårt att forma hela bitar så mot slutet övergick jag till mindre överlappande bitar. Ca 25 lager 300g väv lade jag på. Sist en Peel Ply duk.
Efter ett dygns härdning kunde jag ta bort Peel Ply;en och hade detta resultat.
Ingen målning nu då planen är att under nästa vinter ta bort mastfoten och plasta ytterligare upp över alla kanter och förlänga balken mera åt höger. Den delen av basinredet som går ner till vänster om mastfoten kommer att förstärkas på insidan efter Mats Gustavssons rekommendationer.
Vi har kört med en ganska lös riggspänning nu under de första seglingarna och undvikit hårdare vindar. Efter hand har jag ökat riggspänningen successivt. Det känns ändå som jag gjort vad jag kunnat med de tidsramar och resurser som fanns tillgängligt nu. Jag skall stoppa ner en kamera under vattnet och försöka se hur det ser ut med VC-Tar;en i botten.
Det är i alla fall torrt i kölsvinet numera.