tisdag
Jag vaknar vid 05:30 av ett egendomligt kluckande och någonstans slår något hårt. Jag ligger i dvala en stund. Har sovit otroligt tungt under natten. Blir ofta så då man äntligen kan koppla av efter allt slit i vardagen.
Men något är fel. Vågorna kan väl inte slå i sidan när man ligger på svaj???
Jag vaknar till ordentligt och stiger upp. Om babord ser jag vass genom fönstret. Snabbt på med kläderna och upp på däck. Ankaret har draggat och jag ligger inne i vassen. Vinden är nordlig ca 4m/s.
Rodret står på i botten. Jag startar motorn, tar på flytväst och går upp på däck för att försöka spela hem ankaret. Ankarkättingen hoppar av rullen och kilar fast sig mellan beslaget och pulpit. Pulsen stiger allt mer. Jag får loss kättingen och försöker dra i den för hand. Ankaret kommer in hur lätt som helst. Konstigt för vi märkte ankarkättingen med målarfärg före semestern och jag har lagt ut 15m kätting på 3m djup och det är lerbotten.
Jag försöker köra loss för motor men båten går bara fram en meter. Backar en meter och försöker igen. Det går inte!
Tar mig en funderare och inser att detta löser jag inte själv. Klockan är sex och det finns inte en båt i sikte.
Jag ringer sjöräddningen. De har en station bara 2-3 M bort Munsö-stationen. De meddelar attt de tar minst en timme innan de kan komma. Han som svarar slutar jobbet klockan 7 och sedan skall han ha ihop besättning.
Jag förbereder under tiden med rejäla linor fram. Lastar om massa tunga saker från aktern till förpiken för att lätta på trycket på rodret.
Klockan sniglar sig fram. Jag försöker hissa storseglet och kränga mig loss. Vinden ökar till 6m/s. Inget hjälper. Jag rullar även ut focken. Detta resulterar bara i att båten kränger och jag glider längre in i vassen. Beslår seglen och sätter mig att vänta. Kollar MarinTrafic-appen och ser att Rescue 11-07 syns vid Munsö-stationen med en fart på 1knop. Bra! Då är de nog på väg…
Strax efter ser jag dem förflytta sig med drygt 30knop. Strax efter kommer de. “Och här ligger du…” blir första kommentaren. Vi ordnar om linorna och gör en hanfot fram. Jag hade surrat dem i masten men bara att göra som man blir tillsagd. Båten är ny och har två utombordare runt 300 hk. De förklarar att den inte drar så bra som den gamla båten med inombordsdieslar men det skall nog gå bra.
De backar långt ut innan linan spänns. Amerona vrider sig 90° och lutar över mot styrbord men kommer inte loss. De drar och drar. Jag får instruktioner att gå till aktern och sätta båten i gungning. Det hjälper inte. Jag startar snabbt min egen motor och drar på full gas.
Nuuu. Kommer jag loss.
Linan halas in och jag går upp i lä av Alholmen och ankrar. Retfullt egentligen då jag vuxit upp på Alholmen om somrarna sedan jag föddes för 60 år sedan. Min pappa hade en stuga där ända till 2015.
I hemmavatten lurar de värsta farorna!
Jag tar emot deras personal som presenterar sig, “Palle”. Paul Forell och vi har träffats två gånger tidigare i helt andra sammanhang och han känner nu igen mig. Jag tror att det var han som startade sjöräddningsstationen på Munsö runt 1994. Vi skriver lite papper och tar sedan farväl. Jag äter frukost och samlar mig. Kontrollerar båten och städar upp.
När jag pratar med Ewa senare så frågar hon om jag inte hört vilket oväder det varit i natt. Blåst och regn. Vinden har förmodligen vridit kraftigt i samband med det och ökat. Ankarfästet var för dåligt.
Det kunde varit värre, men allt gick bra. Inga bilder vart tagna av förklarliga skäl. Jag hade fullt upp.